Lille Salo, kan inte vi bli bästisar?
HEJ KOMPISAAAAAR.
Nu är jag hemkommen, till en skön soffa och en stadig internetuppkoppling. Det finns inte mycket som krävs för att göra mig glad. Inte för att jag har varit direkt olycklig utan det i några dagar, snarare tvärtom. Har haft en så fin helg-fast-det-inte-ens-var-helg-utan-mitt-i-veckan i Växjö, full med kusinmys, bad, bärplockning, bad, shopping, bad, bad, BAAAAD.
Men, vad är det era ögon skådar på sista bilden? Är det inte självaste Ola Salo i egen hög person?
Jo, det stämmer mycket väl hörreni. Ola minstörstaförebildochanledningentillattjagvågarvaramigsjälv Salo spelade på stadsfesten i Växjö igår kväll.
Jag stod längst fram. Jag fick se honom live för första gången på fyra. jädra. år. Om detta inte är lyckorus så vet jag då inte vad som är det. Han var glad. Jag var glad. Alla var glada. De som inte var glada förstod nog inte att gud stod på scenen.
Han körde sin vanliga predikan som mellansnack, och jisses i min lilla låda vad jag har saknat det. Han spelade till och med The Homecomer, en väldigt bortglömd, och vääääldigt underskattad, gammal b-sida som jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle få höra live. Jag grät, jag grät, titta då, vad jag grät.
Är inte säker på om han tittar RAKT-IN-I-MIN-KAMERA-HERREGUUUUD eller inte, men det väljer jag att tro. Han tittar rakt in i min kamera. Oh shit pommes frites. Jag är officiellt död.
Sammanfattning: Ola är bäst. Jag är lycklig. Jag saknar The Ark. Jag vill ha en tidsmaskin, åka tillbaka i tiden och se en Ark-konsert från varje turné. Eller fem.
Kommentarer
Trackback
