Ni har inte tröttnat på Emmaboda-tjat, va? Om ni har det så väljer jag att hålla för öronen och nynna, och sedan tjata lite mer om Emmaboda i alla fall. Närmare bestämt så skulle jag gärna vilja visa er evolutionen av Festival-Fanny. Hur jag på något mystiskt vis förvandlas från den peppade, glada, snygga baben på väg till festivalen, till den slitna, trötta, förtvivlande sörjan jag är när jag kommer hem.

Vi börjar med en överlycklig bild. "Åh snart börjar Far och Son, ååh jag gör en larvig min, åååh jag har glitter på kinderna, ååååh min eyeliner är on point, åååååh jag har vin i min hand, ååååååååh vad jag är pEPPAAADDD!!!!!!1!!!!".

Och sedan dagen efter. "Snälla titta inte på mig för då kanske dina hornhinnor fräts sönder".

Sedan blir det kväll igen. "Ååh festival är det bästa jag veeet, jag har färg över ögonbrynen som LYSER i möRKRET??? Livet äger åååh vin vin viNNN".

Oooooch så dagen efter. Behöver jag ens säga någonting? "Hjälp ta mig härifrån jag vill hem till mammaoch gråta".