Mycket äkta selfie med Madickens pappa

HEJ KOMPISAAAAR.
Jag lever. Och mår bra också, för den delen. JÄVLIGT bra, till och med. Jag tror knappt jag minns senaste gången jag var SÅHÄR pass lycklig, faktiskt, trots att jag egentligen inte ens tycker om sommaren. Sen vi sågs sist har jag badat, hängt med underbara människor, gått på fest, sjungit, gråtit, blivit biten av cirka en miljon myggor, svettats ihjäl och spelat en jävla massa teater. Tänk att bara det faktum att jag får hänga på Shakespeare på Gräsgården och spela teater hela sommaren kan göra mig så glad. Fan vad jag trivs med livet. 
En liten rolig grej förresten, förra veckan (eller kanske två veckor sedan, minns inte exakt) kom Björn Granath och tittade på föreställningen. Alltså, Björn Granath, som i han som spelar Madicken på Junibackens pappa. Madickens pappa kom och tittade på oss! WIIIE VAD COOLT. Typ alla pratade med honom och tog selfie, och jag kutade iväg efter applådtacket och hämtade min mobil, så redo för en selfie man bara kan bli, men då hade han redan hunnit gå hem. Jag kommer för alltid sörja selfien jag aldrig fick med Madickens pappa.
Men man kan ju alltid ljuga för att muntra upp sig själv. Så: TITTA HÄR. JAG TOG SELFIE MED BJÖRN GRANATH. WOHO.

Post War Selfies

HEJ KOMPISAAAR.
Aaaah, shit pommes frites. Idag är jag så fruktansvärt TRÖÖÖTT. Det är en direkt följd av att jag inte kunde somna igår, utan hela tiden låg och tänkte på hur glad jag var, och därav blev sprallig istället för sömnig. Priset för det mest i-landiga i-landsproblemet går till....... FANNYYYYY!!!
Nej, men alltså. På riktigt. Jag är så glad hela tiden för att mitt liv är så proppfullt med teater, och teater är, utan att överdriva, det absolut bästa jag vet i hela världen. Och jag får spela teater, hela sommaren??? WAT??? Vet att jag kanske tjatar om det, men ja. Det gör mig glad, och jag tycker det känns ganska otroligt, så jag kommer fortsätta tjata. Igår kom dessutom hela min familj och tittade på pjäsen, och there's nothing quit like it. Jag menar, det är alltid pirrigt och jag blir ALLTID nervös när jag ska stå på scenen, men när jag vet att det sitter någon i publiken jag känner, särskilt när det är min familj... Hm. Det går inte riktigt att beskriva. Det är så roligt samtidigt som det är SÅ nervigt, jag vill att mina föräldrar ska behöva hejda sig från att ställa sig upp på sin stol och skrika "DET DÄR ÄR MIN DOTTER!!!". Vilket kanske låter supernarcissistiskt, men det är sanningen. Jag vill att de ska bli stolta. 
Det var det jag hade att säga, teater är det bästa jag vet. Här är lite bilder från senaste veckorna, titta vad fina vi är?! Bästa människorna. Om ni har vägarna förbi Vadstena MÅSTE ni komma och kolla på Henrik IV, för annars får ni inte se dessa ansikten och det vore ju olagligt.
Dessa är vad jag skulle vilja kalla Post War Selfies, för det är efter kriget vi har mest tid över och det är då selfiesen tas. Linnea ville inte vara med på bild, så hon tog kort på oss när vi tog selfie. Selfieceptioooon.

Sagan om en lite stor kiwi (superspännande, jag lovar)

HEJ KOMPISAR.
Ni ska jag visa er något fullständigt mindblowing. Något som kommer revolutionera hela er värld. Inget kommer någonsin vara sig likt efter att ni har sett detta......... Okej, nä. Så stor grej är det inte. Men imorse hittade jag en väldigt stor kiwi. Titta.
Den är inte överdrivet stor, men säkert i alla fall en tredjedel så stor som den genomsnittliga kiwin. Inte direkt något som kommer hamna i Guinness kanske, men imorse när jag var nyvaken och tog den här bilden tyckte jag i alla fall att den var tillräckligt cool för att vara värd ett helt eget inlägg. Något jag i efterhand kanske kan ifrågasätta. Men ni vet, när man inte har så mycket intressant som pågår i livet får man ju ta vara på det som finns. Hrm... Ja, okej... Hej då, då.

RSS 2.0