En liten såndarä takeover döh

HEEEEJ FANNYS KOMPISAR.
Eftersom Fanny typ ldrig bloggar längre så känner jag att det är min skyldighet, som hennes bästa vän, att uppdatera er om vad hon har för sig. I skrivande stund sitter jag ensam i hennes lägenhet och har snott hennes dator (obviously), och nu tänkte jag att vi skulle diskutera den viktigaste händelsen i både mitt och Fannys liv för tillfället... Jag är fortfarande psykiskt instabil efter det som har hänt och det kommer antagligen ta en lång tid att åerhämta sig efter detta. Jag pratar självklart om säsongspremiären av The Walking Dead. Har ni inte sett första avsnittet på säsong 7 SÅ LÄS INTE VIDARE!!!!!

SPOILER ALERT
 
 
 
 
 
SPOILERSSSSSSSSSSS
 
 
 
 
 
SPOILEEEEEEEERS LÄS EJ!!!!!!!!!!
 
 
U HAVE BEEN WARNED.
1. Abraham. Ingen big deal om man jämför med restan av allt som hände. Man vill självklart att alla ska leva och vara en big happy family, men om någon nu måste försvinna så känns Abraham som den "minst intressanta" karaktären att skona livet på (låter så hemskt ni måste förstå att jag pratar i relativ form om allt vill inte att någon ska dö och har mått dåligt hela natten okej bra).
Bildresultat för the walking dead season 7
 
2. Carl. Jag ÄLSKAR Carl så så så mycket. Han är så fin och så gullig och så bra och så fin och så bäst och jg är så glad över att han kom undan oskadd. Och jag grät sååååå mycket när Rick höll på att hugga av hans arm!?!?!?!? Och när han kramade Maggie alltså SNYFTTTTTTT.
Bildresultat för the walking dead season 7
 
3. Glenn. INGET HÄNDE GLENN OCH HAN MÅR BRA OCH HAN & MAGGIE LEVER LYCKLIGA I ALLA SINA DAGAR OKEJ. Förnekelse. Förnekelse. Förnekelse. 
Bildresultat för the walking dead season 7

Nu ska jag fortsätta att återhämta mig genom att äta min egen vikt och godis och gråta.
Ha det gött!

/ LINA

Jag älskar den här soffan ohälsosamt mycket

HEJ KOMPISAR.
Oooh, shit pommes frites. Den senaste tiden har jag jobbat och grejer hela, hela tiden. Vad är fritid, liksom? Jag vet inte, för jag har ingen. Inte för att jag har så mycket emot det, för när jag har grejer för mig hela tiden hinner jag inte tänka så mycket på typ, dödens oundviklighet och sådant där. Dessutom älskar jag mina jobb, men ändå. Man blir en gnutta trött. Nu har jag haft två hyfsat lediga dagar i alla fall, och varit hemma hos mina föräldrar och bara myst. I söndags kväll när jag kom hit somnade jag klockan sju på kvällen och sov till elva, på förmiddagen. Jag vet inte hur många timmar det är för jag pallar inte räkna, men det bevisar i alla fall hur trött jag var.
Mina föräldrar har förresten, appropå absolut ingenting, köpt en ny soffa, som jag sitter i nu. Och alltså, den är SÅ STOR. Jättefin och jättemysig och SÅ STOR. Man skulle kunna få plats att ligga två personer raklånga i den. Mmmmmh, detta är livet.
Dom har köpt ett nytt soffbord också, som är i vit marmor med guldiga ben. Är det bara jag, eller känns den väldigt Therese Lindgren-ig? Jag gjorde extra fin frukost bara för att visa. Så himla Tetzipetzi ju?? Fett coolt.

Råkade ta emot maten utan byxor, kom på det först när hämtmatsnubben såg obekväm ut

HEJ KOMPISAAAR.
Idag har varit första dagen på väldigt, väääldigt länge som jag har varit ledig. Eller ja, typ, jag jobbade nu på kvällen men jag hade hela dagen innan det till att göra precis vad jag ville. Jag har hunnit diska, tvätta, städa lite och nu inser jag hur sorgligt mitt liv låter, och hur mycket jag låter som en vuxen. "Åh, nu på min lediga dag ska jag passa på att ta itu med allt det där man inte hinner, det är ju så skönt att ha det gjort, inte sant?". Kära nån, fan vad jag är tråkig. Men alltså, mitt liv är lite sorgligt och tråkigt, och jag tycker det är mysigt att gå omkring och plocka och städa och greja. Låt mig vara.
Igår kväll fick jag sådana sicka cravings efter kinamat, meeeen så hade ju såklart all utkörning redan stängt för att det var för sent (och orka faktiskt GÅ till en restaurang och köpa mat, och faktiskt behöva PRATA med människor? blä). Så imorse hängde jag på låset på onlinepizza.se, och åt pad thai till frukost, för att jag är en vuxen människa som gör som jag vill. Och om jag vill äta tills jag känner mig som hon i Kalle och Chokladfabriken som svullnar upp till ett jätteblåbär så tänker jag göra det.

RSS 2.0