Jag visar min uppskattning genom att ge dockor till folk, tydligen

HEJ KOMPISAR.
Åh. Jag har typ medvetet skjutit upp att blogga den senaste veckan, för jag visste att det inlägget jag skulle skriva skulle göra mig så deppig. Men, bara för att jag inte har bloggat om det betyder det inte att det inte har hänt (jag VET, visst är det förvånande?), så nu kör vi. Idag är det den fjärde augusti, vilket betyder att i söndags spelade vi den sista föreställningen av Henrik IV. Den sista förseställningen på Shakespeare på Gräsgården för den här sommaren. AAAAAAH. Så himla vemodigt. Förra sommaren var jag ju där och jobbade som assistent, och hade mitt livs allra bästa sommar. Det påståendet stämde väldigt länge, fram tills den här sommaren började. I år var jag ju med som amatörskådespelare, och det var SÅ mycket roligare. Inte så att det inte var roligt förra året, inte alls, herregud. Mer som att man doppar en Ballerina Kladdkaka i mjölk, äter upp den och tänker att "det kan fan inte bli bättre än så här", men så provar man Ballerina Marängswiss, och smaklökarna EXPLODERAR. Typ så känns det.
I söndags efter föreställningen sa vi hej då med en grillkväll, och jag hade, precis som förra året, sytt små dockor till folk i ensemblen, som såg ut som karaktärerna de spelade. Fast till skillnad från förra året, då jag kom på att jag ville göra detta typ en vecka före slutet och bara hann göra dockor till typ fem personer, hade jag i år för en jävla gångs skull lite framhållning, och lyckades göra en docka var till alla i hela ensemblen. WOHO, VAD JAG ÄR BRA. Alla tog dess utom emot dem så fint och blev så glada, och det gjorde mig så glad. Att ge folk presenter är fan det bästa jag vet (förutom att få presenter).
På kvällen dansade de med sina dockor, och det var förbanne mig det finaste jag har sett sedan jag konfirmerades.

Snor, svett, tårar och Hamlet

GOD KVÄLL KOMPISAAAAR.
Puh. När jag säger (skriver) så kan man ju kanske tro att jag har haft en fullspäckad dag och först nu på kvällen får andas lite, men icke. Jag har nog sovit mer än jag har varit produktiv idag, faktiskt. Men, om jag nu ska försvara mig, så behövdes det. Mitt liv har den senaste tiden varit så himla köttigt, och med det menar jag ju då inte att jag har ätit mycket bacon, utan att det har varit så himla mycket, hela tiden. En av huvudanledningarna till detta är att vi har repat Hamlet massa, massa den senaste veckan, och igår, hörreni. Igår hände det.
Igår spelade vi upp pjäsen vi har spenderat det senaste, typ, halvåret (?) på att jobba med, och AAAAH. Det gick SÅ bra, och jag är så stolt över oss och det var så roligt och ASDFGHJKL. Vi kan ge en skriftlig stående ovation till vår regissör Nathalie tycker jag, SÅ FIN. Det här är det bästa jag vet. Det absolut, absolut bästa jag vet. Låt mig stå på scenen varje minut av varje dag i resten av mitt liv, tack.
Jag spelade Horatio, Hamlets bästa vän, och inte för att spoila eller så, men... I slutet sitter hon liksom ensam i ett rum fullt av döda människor, en av dem är hennes bästa vän som precis har dött i hennes famn, och, ja. Jag funderar lite på hur hon mår, vad som hände sen, och så där. Har hon någon att krama liksom? Hoppas hon inte är ensam i alla fall.
Ja, jag tänker prata om henne som om hon är en riktig människa och inte en karaktär. Bite me.

Det här känns som ett sådant tillfälle man får skryta lite

HEJ KOMPISAAAAAR.
Jag är tillbaka. De senaste tre nätterna har jag sammanlagt sovit typ tio timmar, vilket kanske inte är så bra. MEN, anledningen till detta är för att jag har suttit uppe hela nätterna och sytt, sytt, SYYYYYTT på kostymerna till Svingelskogen. Man kan tro att man är klar, men sen finns det alltid typ en miljon smågrejer som inte funkar, som man måste ändra på. Och när premiären kryper sig närmare och närmare är inte sömn något man prioriterar direkt.
MEN NU. Nu är jag klar. Igår var premiären, och allt gick bra, allt såg bra ut, alla kläder satt kvar och AAAH. Jag är så exalterad. När jag tog på mig det här projektet i våras hade jag aldrig sytt kläder åt någon annan än mig själv, och nu har jag sytt åtta stycken djurdräkter, som kommer springa omkring på scenen i Gamla Linköping hela sommaren (kläderna kommer då inte springa omkring av sig själva, skådespelarna kommer springa omkring med dem på sig (jag har inte sytt magi-kläder (tyvärr))). 
Det här är typ det roligaste jag någonsin har gjort. Jag måste säga att jag är så jävla, fruktansvärt apstolt över mig själv. JAG LYCKADES. JAG HAR SYTT DET HÄR. ↓ VAD FAN.
OCH TITTA HÄR. Det här är programmet, och det där är MITT NAMN. AAAAAH SÅ COOLT.
Nu ska jag städa mitt hus, som är fullt av tyg och ludd och hår. Kommer mest troligen ta sönder dammsugaren. Woop.

RSS 2.0