Jag visar min uppskattning genom att ge dockor till folk, tydligen

HEJ KOMPISAR.
Åh. Jag har typ medvetet skjutit upp att blogga den senaste veckan, för jag visste att det inlägget jag skulle skriva skulle göra mig så deppig. Men, bara för att jag inte har bloggat om det betyder det inte att det inte har hänt (jag VET, visst är det förvånande?), så nu kör vi. Idag är det den fjärde augusti, vilket betyder att i söndags spelade vi den sista föreställningen av Henrik IV. Den sista förseställningen på Shakespeare på Gräsgården för den här sommaren. AAAAAAH. Så himla vemodigt. Förra sommaren var jag ju där och jobbade som assistent, och hade mitt livs allra bästa sommar. Det påståendet stämde väldigt länge, fram tills den här sommaren började. I år var jag ju med som amatörskådespelare, och det var SÅ mycket roligare. Inte så att det inte var roligt förra året, inte alls, herregud. Mer som att man doppar en Ballerina Kladdkaka i mjölk, äter upp den och tänker att "det kan fan inte bli bättre än så här", men så provar man Ballerina Marängswiss, och smaklökarna EXPLODERAR. Typ så känns det.
I söndags efter föreställningen sa vi hej då med en grillkväll, och jag hade, precis som förra året, sytt små dockor till folk i ensemblen, som såg ut som karaktärerna de spelade. Fast till skillnad från förra året, då jag kom på att jag ville göra detta typ en vecka före slutet och bara hann göra dockor till typ fem personer, hade jag i år för en jävla gångs skull lite framhållning, och lyckades göra en docka var till alla i hela ensemblen. WOHO, VAD JAG ÄR BRA. Alla tog dess utom emot dem så fint och blev så glada, och det gjorde mig så glad. Att ge folk presenter är fan det bästa jag vet (förutom att få presenter).
På kvällen dansade de med sina dockor, och det var förbanne mig det finaste jag har sett sedan jag konfirmerades.

RSS 2.0