Little Jinder är ljuset i mitt liv

HEJ KOMPISAR.
Ikväll har jag varit på julfest med jobbet i Norrköping, vilket var jätteroligt och jättemysigt. Gjorde musikquiz som mitt lag tyckte att vi ägde på, men hamnade inte ens på topp tre... Livet är fullt av besvikelser. Efter allt det myset åkte jag tillbaka till Linköping, mötte upp Cajsa på Stora torget, aka Kärlekens torg, och tittade på när världens bästa Little Jinder spelade i Musikhjälpen. Hon ägde sönder som fan (som väntat). Fy i hela helvete vad cool hon är. Hon skulle kunna typ... Trampa mig i ansiktet och jag skulle säga "OMGGG tack så mycket!!! <3 <3 <3". Inte för att hon skulle trampa mig i ansiktet, för hon är ju en gullis, men ni fattar.
Detta var för övrigt första gången jag var vid buren efter att det hade dragit igång, och jääävlar vad konstigt det var. Efter att ha sett det på tv hela dagarna i ända, till att stå bredvid den på riktigt. Jättekonstigt. Som att kliva in i en film. Vad fan.

Lille Salo, kan inte vi bli bästisar?

HEJ KOMPISAAAAAR. 
Nu är jag hemkommen, till en skön soffa och en stadig internetuppkoppling. Det finns inte mycket som krävs för att göra mig glad. Inte för att jag har varit direkt olycklig utan det i några dagar, snarare tvärtom. Har haft en så fin helg-fast-det-inte-ens-var-helg-utan-mitt-i-veckan i Växjö, full med kusinmys, bad, bärplockning, bad, shopping, bad, bad, BAAAAD. 
Men, vad är det era ögon skådar på sista bilden? Är det inte självaste Ola Salo i egen hög person?
Jo, det stämmer mycket väl hörreni. Ola minstörstaförebildochanledningentillattjagvågarvaramigsjälv Salo spelade på stadsfesten i Växjö igår kväll. 
Jag stod längst fram. Jag fick se honom live för första gången på fyra. jädra. år. Om detta inte är lyckorus så vet jag då inte vad som är det. Han var glad. Jag var glad. Alla var glada. De som inte var glada förstod nog inte att gud stod på scenen.
Han körde sin vanliga predikan som mellansnack, och jisses i min lilla låda vad jag har saknat det. Han spelade till och med The Homecomer, en väldigt bortglömd, och vääääldigt underskattad, gammal b-sida som jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle få höra live. Jag grät, jag grät, titta då, vad jag grät.
Är inte säker på om han tittar RAKT-IN-I-MIN-KAMERA-HERREGUUUUD eller inte, men det väljer jag att tro. Han tittar rakt in i min kamera. Oh shit pommes frites. Jag är officiellt död.
Sammanfattning: Ola är bäst. Jag är lycklig. Jag saknar The Ark. Jag vill ha en tidsmaskin, åka tillbaka i tiden och se en Ark-konsert från varje turné. Eller fem. 

Carrie Hope Fletcher, marry me plz?

HEJ KOMPISAR.
Alltså, AARRGGHH. Jag har haft en SÅ himla bra dag idag. Första dagen på Comic Con, som ägde sönder, och som jag ska berätta om och visa bilder på senare. OCH SEDAN. IKVÄLL. DÅ NI. Ikväll fick jag äääntligen se efterlängtade Les Misérables (som jag fortfarande varken kan uttala eller stava till utan hjälp), med världens absolut bästa, coolaste, grymmaste Carrie Hope Fletcher.
Hon var där. Livs levande. Mitt framför mig. Min favorit-youtuber var där, och jag fick se henne göra ett så fruktansvärt bra framträdande, live. På riktigt. Herregud. Hela showen var så himla bra, så himla sinnessjukt perfekt, och jag tror aldrig att en musikal har lämnat mig så här mållös förut. Grät som en stolle och log som en fjant. SÅ. HIMLA. BRA.
Väntade på henne vid stage door, men hon kom aldrig ut tyvärr, så jag fick posa med den här affischen istället.Det var inte lika coolt, men något måste ju bloggen ha.

RSS 2.0