Just nu är jag bara så himla tagen. Ikväll var jag och fadern min på En Komisk Depression, med världens finaste Nour El Refai. I min sketna hemstad Vadstena, i ännu sketnare aulan på min gamla, sketna högstadieskola. Bara det i sig var ju en upplevelse, att vara tillbaka där. Fick en liten klump i magen, av förklarliga skäl. Hittade lite abstrakt konst också.

Men, hur som helst. Föreställningen. Det hela började med absolut coolaste, bästa Moa Svan, och AAAH. Så himla bra hon är. SÅ HIMLA COOL. Där stod hon och pratade om sitt liv som lesbisk lattemamma och att bli misstagen för Justin Bieber, och jag kände bara spontant att JA. JA JA JA. DU ÄR ALLT JAG VILL VARA. SÅ COOL. SÅ ROLIG. SÅ JÄVLA ON FLEEK PÅ ALLA MÖJLIGA SÄTT.

Och sedan skuttade Nour in i asgullig kjol och knäckte mig totalt. Hon är så jävla rolig, så jävla smart och så jävla cool. Hon lyckas sätta ord på så många tankar som kryllar omkring i även mitt huvud, men som jag aldrig kan förklara. Hon är bara så asdfghjkl. Kan inte förklara hur mycket jag tycker om henne. Att sitta där i högstadieaulan som är full av minnen från den tid då jag var som mest osäker och självhatande, och få höra dessa två prata om så här viktiga saker på ett så bra sätt, herregud. Fucking magiskt.

Fick dessutom chans att säga det här till dom face to face efteråt, vilket var så mäktigt. Grät lite och makeade säkert knappt någon sense alls, men ändå. På riktigt, får ni chansen att se denna, GÖR DET FOR FUCKS SAKE.