Jag lever. Och mår bra också, för den delen. JÄVLIGT bra, till och med. Jag tror knappt jag minns senaste gången jag var SÅHÄR pass lycklig, faktiskt, trots att jag egentligen inte ens tycker om sommaren. Sen vi sågs sist har jag badat, hängt med underbara människor, gått på fest, sjungit, gråtit, blivit biten av cirka en miljon myggor, svettats ihjäl och spelat en jävla massa teater. Tänk att bara det faktum att jag får hänga på Shakespeare på Gräsgården och spela teater hela sommaren kan göra mig så glad. Fan vad jag trivs med livet. 

En liten rolig grej förresten, förra veckan (eller kanske två veckor sedan, minns inte exakt) kom Björn Granath och tittade på föreställningen. Alltså, Björn Granath, som i han som spelar Madicken på Junibackens pappa. Madickens pappa kom och tittade på oss! WIIIE VAD COOLT. Typ alla pratade med honom och tog selfie, och jag kutade iväg efter applådtacket och hämtade min mobil, så redo för en selfie man bara kan bli, men då hade han redan hunnit gå hem. Jag kommer för alltid sörja selfien jag aldrig fick med Madickens pappa.

Men man kan ju alltid ljuga för att muntra upp sig själv. Så: TITTA HÄR. JAG TOG SELFIE MED BJÖRN GRANATH. WOHO.