Puh. När jag säger (skriver) så kan man ju kanske tro att jag har haft en fullspäckad dag och först nu på kvällen får andas lite, men icke. Jag har nog sovit mer än jag har varit produktiv idag, faktiskt. Men, om jag nu ska försvara mig, så behövdes det. Mitt liv har den senaste tiden varit så himla köttigt, och med det menar jag ju då inte att jag har ätit mycket bacon, utan att det har varit så himla mycket, hela tiden. En av huvudanledningarna till detta är att vi har repat Hamlet massa, massa den senaste veckan, och igår, hörreni. Igår hände det.

Igår spelade vi upp pjäsen vi har spenderat det senaste, typ, halvåret (?) på att jobba med, och AAAAH. Det gick SÅ bra, och jag är så stolt över oss och det var så roligt och ASDFGHJKL. Vi kan ge en skriftlig stående ovation till vår regissör Nathalie tycker jag, SÅ FIN. Det här är det bästa jag vet. Det absolut, absolut bästa jag vet. Låt mig stå på scenen varje minut av varje dag i resten av mitt liv, tack.

Jag spelade Horatio, Hamlets bästa vän, och inte för att spoila eller så, men... I slutet sitter hon liksom ensam i ett rum fullt av döda människor, en av dem är hennes bästa vän som precis har dött i hennes famn, och, ja. Jag funderar lite på hur hon mår, vad som hände sen, och så där. Har hon någon att krama liksom? Hoppas hon inte är ensam i alla fall.

Ja, jag tänker prata om henne som om hon är en riktig människa och inte en karaktär. Bite me.